Den första tävlingen!
Sådär ja!
Nu har jag även varit med om min första tävling! För er som inte har hängt med, eller helt enkelt är nya så är det så att jag nu under sensommaren tränar och tävlar i något som kallas Cross Country. Det är som offroadlöpning. Men det är endast en distans som du tävlar i, nämligen 5km (3,1 miles)
Syns inte så bra, men jag har färgat håret ljusbrunt och jag är riktigt nöjd!
Det var den absolut största tävling jag någonsin varit med om! OCH SNACKA OM ATT JAG NJÖT! Jag älskar att tävla här i USA! Det är sådant tryck, alla är så taggade och insatta i tävlingen, man möter massvis av folk som har samma intressen som än själv. Jag lever som i en dröm.
Morgonen började med uppstigning klockan 06.10 för att göra mig redo genom att äta, duscha, packa och stretcha. Vid 07.00 så åkte jag och Doug iväg till skolan där jag skulle hoppa på en buss (hur coolt är inte det?) för att åka vidare till själva tävlingen. Eftersom det var tidigt så var vi alla trötta, men vi höll humöret uppe med hjälp utav trevligt folk och musik hela bussresan!
När vi väl kom fram fick vi våra nummer, snacks och skosnören (vet inte riktigt varför, men jag tackade och valde ett par rosa).
Johansson Sebastian, nr 350, Sex Male
Tiden gick flög förbi och helt plötsligt skulle vi värma upp stretcha, vi stretchar hela tiden, jag kommer vara vig när jag kommer hem!
När vi stod på startlinjen så började jag inse att det här var stort, det här var riktigt stort. Min första tävling, jag stog längst fram från Chapman och runt omkring mig var det ungefär 600 andra löpare. Solen stekte oss så att svetten forsade. Även fast klockan bara var 10.00 så var det redan 38 grader varmt.
Helt plötsligt så hörde jag startskottet och for iväg. Känslan av att vara omgiven utav så många andra löpare var underbart, men samtidigt lite läskigt. Jag visste inte om jag skulle springa på något speciellt sätt, alltså om jag skulle öppna starkt och sen ta det lugnt eller helt enkelt öppna långsamt och öka. Det blev något i mitten för det var helt enkelt där jag hamnade. Vi sprang och sprang och jag säger då det, satan va jobbigt det var! 5km låter inte så långt, men här springer du offtrack, du springer fort och luftfuktigheten är galet hög här i söder.
Precis när vi kom dit, när vi väk började springa var det smockat med folk!
Jag kände mig stark och pigg i benen och ökade hela tiden, passerade person efter person och sen så såg jag den sista uppförsbacken. Uppförsbacken är ungefär 100m lång (massa elaka rötter som för övrigt fick väldigt många att snubbla och vara tvugna att avbryta) och efter uppförsbacken har vi en 150m lång raksträcka in i mål. I början av backen ökade jag farten rejält, passaerade ett gäng löpare på ungefär 8 stycken. Och när jag väl var uppe och såg målet kände jag att:
"äh, nu kör vi, ju fortare du springer ju fortare kommer det vara över!" Det kändes som om mina lungor skulle spricka och att mina ben skulle explodera. Men det är något med allt hurrande, alla blickar, alla glada ansikten och den där stämmningen som helt enkelt får mig att ignorera smärtan i kroppen. När jag väl kom i mål kollade jag klockan. Jag hade sprungit 5km på 19 min och 8 sekunder. Jag kollade även min placering, jag blev både glad och besviken på samma gång. Jag hade 69 stycken framför mig, men å andra sidan så hade jag 530 stycken bakom mig. Killen som vann sprang på 15 minuter och 33 sekunder, ett riktigt monster enligt mig, haha!
Allt som allt är jag supernöjd med dagen, har fått färg så det skriker om det, mina axlar är nästan svarta!
Ska äta nu, men efter det ska jag sätta mig och göra en liten film om dagens äventyr som kommer upp snart!
Nu har jag även varit med om min första tävling! För er som inte har hängt med, eller helt enkelt är nya så är det så att jag nu under sensommaren tränar och tävlar i något som kallas Cross Country. Det är som offroadlöpning. Men det är endast en distans som du tävlar i, nämligen 5km (3,1 miles)
Syns inte så bra, men jag har färgat håret ljusbrunt och jag är riktigt nöjd!
Det var den absolut största tävling jag någonsin varit med om! OCH SNACKA OM ATT JAG NJÖT! Jag älskar att tävla här i USA! Det är sådant tryck, alla är så taggade och insatta i tävlingen, man möter massvis av folk som har samma intressen som än själv. Jag lever som i en dröm.
Morgonen började med uppstigning klockan 06.10 för att göra mig redo genom att äta, duscha, packa och stretcha. Vid 07.00 så åkte jag och Doug iväg till skolan där jag skulle hoppa på en buss (hur coolt är inte det?) för att åka vidare till själva tävlingen. Eftersom det var tidigt så var vi alla trötta, men vi höll humöret uppe med hjälp utav trevligt folk och musik hela bussresan!
När vi väl kom fram fick vi våra nummer, snacks och skosnören (vet inte riktigt varför, men jag tackade och valde ett par rosa).
Johansson Sebastian, nr 350, Sex Male
Tiden gick flög förbi och helt plötsligt skulle vi värma upp stretcha, vi stretchar hela tiden, jag kommer vara vig när jag kommer hem!
När vi stod på startlinjen så började jag inse att det här var stort, det här var riktigt stort. Min första tävling, jag stog längst fram från Chapman och runt omkring mig var det ungefär 600 andra löpare. Solen stekte oss så att svetten forsade. Även fast klockan bara var 10.00 så var det redan 38 grader varmt.
Helt plötsligt så hörde jag startskottet och for iväg. Känslan av att vara omgiven utav så många andra löpare var underbart, men samtidigt lite läskigt. Jag visste inte om jag skulle springa på något speciellt sätt, alltså om jag skulle öppna starkt och sen ta det lugnt eller helt enkelt öppna långsamt och öka. Det blev något i mitten för det var helt enkelt där jag hamnade. Vi sprang och sprang och jag säger då det, satan va jobbigt det var! 5km låter inte så långt, men här springer du offtrack, du springer fort och luftfuktigheten är galet hög här i söder.
Precis när vi kom dit, när vi väk började springa var det smockat med folk!
Jag kände mig stark och pigg i benen och ökade hela tiden, passerade person efter person och sen så såg jag den sista uppförsbacken. Uppförsbacken är ungefär 100m lång (massa elaka rötter som för övrigt fick väldigt många att snubbla och vara tvugna att avbryta) och efter uppförsbacken har vi en 150m lång raksträcka in i mål. I början av backen ökade jag farten rejält, passaerade ett gäng löpare på ungefär 8 stycken. Och när jag väl var uppe och såg målet kände jag att:
"äh, nu kör vi, ju fortare du springer ju fortare kommer det vara över!" Det kändes som om mina lungor skulle spricka och att mina ben skulle explodera. Men det är något med allt hurrande, alla blickar, alla glada ansikten och den där stämmningen som helt enkelt får mig att ignorera smärtan i kroppen. När jag väl kom i mål kollade jag klockan. Jag hade sprungit 5km på 19 min och 8 sekunder. Jag kollade även min placering, jag blev både glad och besviken på samma gång. Jag hade 69 stycken framför mig, men å andra sidan så hade jag 530 stycken bakom mig. Killen som vann sprang på 15 minuter och 33 sekunder, ett riktigt monster enligt mig, haha!
Allt som allt är jag supernöjd med dagen, har fått färg så det skriker om det, mina axlar är nästan svarta!
Ska äta nu, men efter det ska jag sätta mig och göra en liten film om dagens äventyr som kommer upp snart!
