sebofsweden

Dock så har jag något mindre roligt att bertätta, eller först måste jag bara tacka två personer. Tack ANNA och PAPPA för de fina breven. Jag uppskattar dem verkligen och blir rörd utav vartenda ord. Nu till den lite mindre roliga biten utav mitt inlägg.

Såhär ligger det till, först och främst hade vi ett meet idag. Meet är ett annat ord för "race", "competition" eller vad man nu vill kalla det. Det var ingen jättestor tävling, runt 150 stycken, det var en vacker dag och jag kände; idag ska jag verkligen ge allt. För er nya så pratar jag om cross country som för övrigt är terränglöpning. Du springer 3.1 miles vilket är 5km. Det är extremt jobbigt, men det är roligt det kan jag inte låta bli att nämna.

I vilket fall som helst så gick jag ut hårt, första milen sprang jag på ungefär 4 minuter och 59 sekunder. Med detta vill jag säga att jag aldrig har pressat mig så hårt förut, andra milen kommer jag inte ihåg vad jag sprang, runt 5 minuter och 20 sekunder kan jag tro. Med andra ord, jag var först och det med ganska mycket. Jag kunde inte ens se personen som var bakom mig när jag sprang. Inför den sista milen så var det väldigt oslät mark, dvs mycket rötter, stenar, hål och även ett vattendrag. När jag kom till vattendraget var jag i så högt flås att jag tappade fokus. Jag räknade inte mina steg fram till vattnet och kom lite för långt ifrån. Vattendraget är inte mera än 1-1,5m brett, men när du är slutkörd är detta ett väldigt långt hopp. I vilket fall som helst så kom jag förlångt ifrån, men sattsade för att vinna så jag hoppade. I hoppet så känner jag hur det smäller till i benet, mera exakt höger baksida lår. Jag faller ihop i draget för att det gör så fruktansvärt ont.

Där ligger jag, vrider och vänder, skriker, svär och försöker desperat att ställa mig upp och fortsätta springa. Dock så går det inte, jag klarar av att ta mig upp på fötter, men springa, inte en chans..

Jag började att försöka gå, jag hade ungefär 1km kvar, inte tänkte jag ge upp nu inte.. När jag väl börjar halta fram så börjar folk passera, en efter en och det gör mig så ledsen. Vore jag ensam tror jag nog att jag skulle kunnat börja gråta för att jag var så förbannad. Varför hände detta? I vilket fall som helst så kom jag in som person nr 70 istället för 1 och det var ju inte för roligt. Kände verkligen att jag skulle vunnit.

När jag väl kommer fram till slutet så ser jag min coach. Han tittar på mig och jag märker direkt att det är något som inte stämmer. Även fast han ser att jag haltar så är det första han säger till mig "Where did you fall and how many were behind you?" När jag berättade att jag hade 149 stycken bakom mig så tittade han på mig och sa " You know that we lost right? We needed you to finish the race.." in other words, han fick det att låta som om jag föll med flit. Så, laget förlorade, vi är inte längre bäst i South Carolina, just nu är vi "bara" tvåa. Snacka om att jag inte var glad att höra det.

Lyckligtvis så var det en massör där som gav mig massage och berättade att min hamstring inte hade gått av (tack!) utan den hade bara blivit rejält utdragen. Han sa att jag förmodligen skulle kunna vara tillbaka igen om ett par dagar, vilket även det är bra.

När jag väl kom hem så möttes jag av Doug i dörren. Han ropade på Lo och sa att vi skulle sätta oss vid bordet. Där berättade han att han skulle "end the program" med andra ord, han kan inte ha kvar oss i huset. Anledningen till detta är utav flera orsaker.

1. Han har inte råd att ha oss, hans ekonomi är inte så bra

2. Han vill flytta tillbaka till Kalifornien

3. Vi har inte respekterat hans hem (Lo har haft sönder lite saker, men detta går även ut över mig)

4. Han har inte tid

Så, Doug berättade att han ska ringa ISE imorgon och berätta att han inte kan ha kvar oss och att vi måste flytta. Jag har ingen aning om hur det kommer bli. Troligtvis så kommer jag och Lo inte bo hos samma familj, lite tråkigt tycker jag dock. Han har blivit som min bror, även fast han hade sönder lite saker hit och lite saker dit så har jag ändå varit hans storebror. Jag har hjälpt honom när Doug har hackat på honom, jag hjälper honom i skolan med vänner, plugg. Vi har kommit varandra väldigt nära och jag är verkligen ledsen att vi inte kommer bo tillsammans.

Mera än såhär vet jag inte, just nu är jag fortfarande väldigt chockad över att vi inte kan bo kvar. Kommer vi stanna i Inman? Hur blir det med Chapman? Kommer vi ens vara kvar i South Carolina? Så mycket frågor och så få svar. Jag uppdaterar när jag väl vet svaret själv.

Tack för att ni tog er tiden att läsa det här, vet att det är långt men jag ville att ni skulle veta hur saker och ting ligger till.