sebofsweden

Vägen mot OS

Söndag

Publicerad 2010-12-12 20:32:00 i Min träning,

Sitter här nu framför datan och vet inte vad jag tycker och tänker. Helgen har varit super rolig, öppethus på lördagen gick galant, även fast någon tog mina pompoms så jag missade halva mitt cheerleading nummer. Senare på lördagen var man på väg mot Bastmora. Träffade härliga spelare, roliga tränare och en underbar miljö. Vi stack ut och började med något så simpelt att vi skulle springa upp planen där vi skulle träna. Det låter inte så roligt. Att bara springa om och om igen över samma plan för att platta ner snön för att vi senare ska kunna göra våran vanliga träning. Mörkret kom, jag och ett gäng till stack ut för att följa elljus spåret som fanns där. Lättare sagt än gjort vi virrade bort oss rejält. Men vi kom tillbaka och det med ett leende på läpparna.Det serverades god lunch tillagad utav Henke och Johan. Teoripass och sen var det ut och springa igen, misslyckande med att springa i spåret på grund utav att vi inte fick igång lamporna. Vi stack istället ut mot vägen och samtidigt som vi sprang var det hög och vacker sång som ljöd i träkronorna.

Söndagmorgon börjar med väckning utav tränarna med hjälp utav köksredskap och kasstruller. Stanna kvar och pratade med tränarna om lite allt möjligt tills skjutsen kom för att hämta oss. Kom hem, fixade lite skit och sen var det iväg för att träna fotboll igen. Träningen går bra och jag är riktigt glad och nöjd hela vägen, även fast våran tid vart dubbelbokad så vi bara fick ha en halvplan. I slutet utav träningen är det toutchfotboll som gäller. Andra spelet och jag blir skadad, smäll på knät och jag kan inte vara med mera. Samma knä som jag flera gånger om har skadat, jag har börjat fundera. Hur ska jag klara mig i framtiden om jag sabbar mina knän hela tiden? Just knäna är så att om du har skadat dig så är risken mycket större att du skadar dig igen, det liksom slits ut. Så nu när jag kom hem,satte mig vid tv;n och pratade med pappa. Han har helt rätt, vi pratade om hur många träningar jag har tränat och sen hur många gånger jag gjort illa mig och kommit hem hallt. Det blev ungefär vart fjärde träning.

Såhär kan jag inte forsätta. Jag sitter just nu och försöker hålla tårarna tillbaka, inte för att det gör ont utan för att jag inte kommer kunna träna. Fotboll är bland det roligaste sporterna jag prövat på, men eftersom jag blir skadad hela tiden så sabbar det för mina andra idrotter, min fritid och som pappa säger. Det är inte länge kvar tills jag blir invalid helt och då kan jag lika gärna packa ihop och aldrig mera kunna idrotta.

Det här var sista gången jag tränade fotboll. Jag känner att det är inte värt det, jag blir skadad för mycket. Än så länge, visst jag har bara spelat två matcher, men just nu har jag 100% skada. Vem säger att det inte kommer fortsätta så? Och jag är verkligen inte redo för ett liv i rullstol och aldrig mera kunna idrotta på grund utav att jag tränade Amerikansk fotboll som mindre. Idrott är mitt liv och jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt när jag inte kan göra det. Så där av, jag önskar Truckers lycka till. Men ni får klara er utan mig, för det här känner jag att jag är beredd att risker för just Amerikansk fotboll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sebastian

Mitt namn är Sebastian Johansson och är född i Limhamn, Malmö men flyttade upp till Södertälje när jag fyllde fem. 2011-2012 bodde jag i USA som utbytesstudent. Jag har idrottat i hela mitt liv och det är det absolut bästa jag vet. Idag håller jag på och tränar 400 meter sprint. I augusti ska jag tävla i SM, detta är mitt första av många mål, men det som jag strävar mest efter är att vara med i OS 2020.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela